Varför låter ni tankar uppstå i era sinnen?
Det som var är och föga hjälper dina tankar nu.
Det som var blir
och det som är, är inte längre, trängs undan.

Ni tänker på mig,
tankar.
Tär på mig,
processer som okontrollerbara käglor i luften ovanför dig.
Ni vill mig inget, säger ord av inget men inget träffar de inte.
Tankar du finns inte men jag kväljs under er, ser hetsen i dina ögon, din fruktan, denna glansiga fruktan på dina läppar men dina händer är vackra.
Som människor rör de sig över min rygg
som ett förflutet känns de.

Är det jag eller du här. Och besitter du existens kvinna, finns där bakom din blick det verkliga som antyds genom ditt kött. Finns du människa och finns där bakom allt som är du något mer, eller är det endast du? Ditt mått, ditt mått människa! Och linjerna i ditt ansikte, den skarphet med vilka dina ögon avtecknar sig mot din hy, din funktion, finns där något mer än den glupskhet med vilken du penslar dig själv mot fonden av en maskin till liv. Ett vardagshelvete och helgernas mekaniserade avsjälning. Ett köpande. Pyntar rovgirigt sitt bo, ser soffor och husgeråd, slavar och drömmer dessa den fångne människans drömmar. Jag ser dig där och din blick nedåt marken. Där står du barn och delar min tanke. Den bild du framkallar vill jag ha. Men dig vill jag inte ha, den du är, är jag inte.

Stegfel

Frenesi. Jag tittar på allt, suger musten ur denna lilla bild, denna lilla värld. Är jag skapad eller ett undantag, är mitt öde upprepningens? Vad händer denna kväll och människor i formationer, konstellationer, de flockas och skriker med hungriga ord. Dessa tysta blickar på ting i massor och överflöd, jag stannar. Stor eller liten, E tjugosju, E fjorton hörs kvinnor vars liv inte längre är mänskligt men idisslande syssla och sparande djuriskt, vaggandes fram över tyger, fram över sängar och köksluckor, dessa läckra beslag, denna praktiska lösning men intet och tomhet och saknad och tystnad som skriker.

Jag tar det som är ditt under råntvång.

Jag slits. Det är minst två men säkert fler av mig. Vi får ångest av detta skrivande, ständigt detta pretentiösa knappande på underdimensionerade tangenter införskaffade i ett rus av minimalism. Jag vet inte vad som döljer sig under mig men det kommer fram ibland, det är antingen en skarp blick som möter mig i spegeln eller en osäker skuldtyngd människas anlete. Ibland undrar jag vart jag är i allt detta, vem mina medmänniskor möter och vem som jag själv umgås med under tysta timmar.

Men varför kopplas inte de förbannade jävla associationsbanorna ihop? Min hjärna är förenklad och förnedrad, förytligad och förlöjligad. Där sitter jag som ett fån och drar skämt på skämt, skapar mig en personlighet strikt definierad av andra. Det är med precision jag letar mig fram i det sociala träsket. En väl avvägd kommentar, ett skämt men även återhållsamhet när andra förväntar sig handling. Jag skapar myter mig om mig själv, myter. Jag njuter av att figurera i andras sinnen, njuter av att tränga in i djupet av deras själar, att få dem att processa mig och förundras. Vem skapar jag i deras utrymmen, vem låter jag mig själv vara? Jag lockar dem och lurar dem. Jag ger dem en liten del, en antydan om något reellt och påtagligt. Om substans låter jag dem slåss men föga finner de förrän jag drar mig tillbaka. Jag njuter av detta efterlämnande av obesvarade frågor. Det är glädje och humor i mina ord men sanning döljer de också. Och av kärlek gör jag detta. Spelar jag människa? Fulländat spelar jag människa.

Men sen då. Ja sen är det kriminalteknik och där har vi lärt oss DNA-topsning och bevishantering. Fingeravtryck med sotpulver och vit tvåkomponents Mikrosil, ett underbart ämne. CNA är giftigt och det görs endast i labb. På frågan om DNA går att utvinna ur fingeravtryck säger teknikern att ja, det går, men eftersom det är vanskligt och osäkert bör fingeravtrycket prioriteras eftersom det förstörs om man försöker utvinna DNA ur det. Vår åklagare var 20 minuter sen och nära en trötthetsframkallad psykos, men 8:e kapitlet brottsbalken och då framförallt rånbrottet, hanns med och var givande. Man kan alltså råna en människa. Man kan, alltså, råna en människa.

Bluddriga tankar

Onsdag kväll. Jag slumrar in framför datorn med musik från ”In to the wild” ur högtalarna och ett mörkt rum bakom mig. Den här dagen har passerat och vad återstår. Vad finns när den är borta. Vad av idag finns imorgon när jag vaknar. Jag är trött och ett liv passerar framför mig. Står jag stilla och rusar livet. Springer jag in i tiden, möter jag där allt detta. Möter jag rysningarna i min kropp, det som är oberoende av rum eller tid, det som är. Möter jag känslan av lycka i mänskliga sammanhang, när människor förstår varandra och känner den samhörighet som endast är möjlig i ljuset av förgänglighet och förstörelse, i ljuset av mörker. Möter jag där min kropp som kämpar uppför Carolinabacken, små röda blodkroppar alldeles förtvivlade av lycka över att få verka, över att få ta mig uppåt. Min unga kropp som fungerar och befinner sig på det vi kallar för skiljda platser gång efter annan. Som förflyttar sig och gör saker, säger och tänker. Förundras förändras.

I det som är min huvudsakliga syssla konstigt nog, skolan, gör vi roliga saker. I går hade vi bastaktik igen med en tuffing från norrmalmspolisen. Vi övade praktiskt på det som kallas för polisiär kontroll, ett tankesätt som ska vara närvarande i alla de situationer vi agerar i. Det är ett helt nytt tänkande för mig men jag förstår dess relevans i praktisk tillämpning. En polis som inte har ett säkerhetsmedvetet grundläggande taktiskt förhållningssätt blir inte långlivad. Glöm Gunvald. Svensk polis är inga superhjältar, de är medvetna om de mänskliga begränsningarna och agerar därefter.

Vad mer kul? Idag hade vi självskydd och fick öva på nedläggningar av gärningsmän. Vi körde två mot en och skulle gripa och fälla gärningsmannen samt säkra honom eller henne på marken. Det märks att vi börjar få in vanan; de flesta handgrepp sitter väldigt bra. Det som jag själv känner är viktigt att öva på är synkningen med kollega och att handling alltid skall åtföljas av kommunikation, både med kollega och med gärningsman.

I måndags fick vi ut uniformerna. Speciell känsla att ta på sig den för första gången måste jag erkänna. Tyvärr ser jag bara alltför fånig ut i båtmössa.

Ytterligare en

Kulturrelativism. Magnifikt. Amatörpoet och sura uppstötningar. Jag använder ord här. Ord liksom bara för att. Det måste pressas fram någonting, det är detta mänskliga drag över det hela och jag är nog människa. Min utbildning fortsätter och jag lär mig faktiskt nya vettiga saker varje dag. Idag har jag till exempel lärt mig om begreppen råntvång, förmögenhetsöverföring och besittningsrubbning. Känn bara på dessa eminenta kamrater i vårt kära modersmål, hur de så precist ringar in det som sker ute i verkligheten, abstraherar bort allt överflödigt och fram kommer den rena sanna bilden av ett skeende som sedan kan passas in i juridikens strama beskrivning av vilka skeenden som är straffbara och vilka som inte är det. I morgon är det GTF som gäller; grundläggande taktiskt förhållningssätt. Detta kan vara så enkla saker som att inte lägga örat mot en dörr utan att först säkra dörren med en fot ifall att den snabbt skulle öppnas, men även stoppande av fordon med potentiellt farliga individer. Jag känner verkligen att jag för en gångs skull har hittat rätt här i livet. Studier har aldrig vållat mig några större svårigheter och endast ringa utmaningar. De studier jag hittills bedrivit på universitet har vart bra och givande men det är inte jag. Det jag gör nu är så fruktansvärt konkret att jag nästan blir rädd ibland. Den kunskap jag inhämtar kommer att få betydelse för mig själv och för de människor jag kommer att träffa i mitt blivande yrke.
Tillbringade denna dag med att gå igenom uppgifter kopplade till förmögenhetsbrotten i Brb samt att läsa om straffprocessuella tvångsmedel i en kommentar till rättegångsbalken, till exempel husrannsakan och kroppsvisitation. Fy bubblan vad tråkigt det låter men det är banne mig roligt.

Om jag inte är skriver jag inte. Det är mitt enda sätt att leva men ingen har sagt mig att det är ett måste. Det är inte frivilligt. Spänningar byggs upp och ångest finns över denna värld. Som en bommullsdimma sveper den in eftermiddagsskymningen i kall och rå konsekvens. Dessa ljus du ser, säger den, dessa ljus och den kalla luften i ditt ansikte finns men allt det du drömde om har inte inträffat. Allt det som fanns i ditt hjärta, all den värme du drömde om. Alla leenden du ville ge till din älskade. Se, där ligger de, bland snömodd, snus och cigarettpaket vårdslöst kastade till marken. Så säger mig den kalla luften i mitt ansikte på väg hem över viadukten mot polishuset. Det som byggts upp i mitt inre dessa dagar, de stämningar av längtan och ångest över tid som inte talar om att den blivit levd, nyttjad och dokumenterad. Som inte skriker ut allt det underbara. Det skriver jag. Det måste jag skriva. Om inte försvinner det som känts så stark hos mig, det som varit livet, bort i den kalla materian. Den slukas av tomma byggnader, gator där inga tankar tänks, av kall asfalt som ej skiljer mördare från älskare. Men i dessa tecken lever jag. De är vrakspillrorna på vilka jag klamrar mig fast när byarna sköljer över mig. De är mitt. Det som är jag utan att vara det. Min person utanför mig själv. Min räddning.

Helt plötsligt är vi där igen. Jag inser att advent snart är förbi, denna tid av väntan har runnit bort. Bortkastad, försummad och ännu en bit på vägen bort från vår ungdom. Det är stämning även i denna stad men jag slits mellan glädje över nuet och sorg över det som försvinner. Just i detta nu händer inte det jag drömmer om. Jag sörjer för jag vill älska men ljuset i ditt ansikte reflekteras blott alltför sällan i mitt och dagar går och just i detta tvärsnitt av våra liv måste vi hitta varandra. Snart är det för sent. Snart går du din väg.